Boethius, född 480 e.Kr, är främst ihågkommen för sitt betydande bidrag inom filosofi, poesi och prosa. Under sin livstid tjänstgjorde han också som försteminister under kung Theoderik och utsågs till senator i Rom. Hans framgångsrika liv fick dock ett abrupt slut år 524 då han dömdes till döden, anklagad för förräderi. I väntan på sitt straff påbörjade han sitt mest berömda verk, Filosofins tröst, som han aldrig fick chansen att slutföra.
I "Boethius död" utforskar Ragnar Watz filosofens liv, med särskilt fokus på den dystra tid då han satt fängslad i kapellet Ager Calventianus. Watz blandar fakta och fiktion för att levandegöra den ångest Boethius måste ha upplevt i sitt väntande på det oundvikliga slutet. Hur hanterar man döden när man inte har någon tro på uppståndelse eller evigt liv?